emeliekv

Denna tjej lärdrde jag känna under ganska konstiga förhållanden egentligen. Vi gick i paralellklass i grundskolan och jag gick mest runt och irriterade mig på dagarna för att hon var så perfekt jämt. P-barn = perfektbarn så kallat! I slutet av 9:an så gjorde alla tre klasserna en varsin musikal som vi sedan skulle spela upp för föräldrar och även för skolan. När det var middagstid så drog min föredetta pojkvän med mig till Angelica som gick i hans klass. Hade aldrig pratat med tjejen förut, men på den vägen var det. Efter den dagen satt vi som ihopklistrade med varandra och umgicks i princip hela tiden. Jag hade träffat min absolut bästa vän. Och vem kunde tro det från början?!

Numera bor hon på Malta, vilket är skit enligt min mening. Vem vill ha sin absolut bästa väl flera hundra mil bort? Inte jag iallafall, men även fast hon är där hon är, så vet vi ändå att vi alltid kommer att finnas där för varandra. Det jobbiga är bara att när man är som mest nere och bara vill kunna åka hem till henne som det var förut så går det inte, och samma sak gäller när hon är ledsen. Man kan lixom inte finnas där. Bara över msn, eller telefonen som blir dyrt i längden. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar henne vissa stunder och hur mycket jag vill att hon ska flytta hem till Sverige igen.

Ingen kan någonsin ersätta den tomma plats som blir när du är på Malta Angelica, jag önskar bara att du är lycklig. För du kommer alltid att vara min absolut bästa vän och P-barn! <3